2 . Vinterförvaringen


Den 18 april 1945 sammanträdde styrelsen för Arvika Motorbåtsklubb, som nu verkat i 21 år för en permanent lösning på vinterförvaringsfrågan. I protokollets fjärde paragraf står följande: "Eftersom båtuppläggningsplatsen fortfarande icke blivit iordningställd fick sekreteraren i uppdrag att skriva till D.K. (Drätselkammaren) och påminna om detsamma och som det ryktesvis kommit till klubbens kännedom att upplagsplatsen åter skulle förflyttas valdes herrar S. Johansson och R. Strandberg att i samråd med segelsällskapet söka uppnå överenskommelse med staden."
Den svåra frågan om vinterförvaring löstes så småningom. Den nya uppläggningsplatsen förlades till Furunäset. Det är inte så många som känner namnet Furunäset nu för tiden. "Tippen" eller "Bangla Desh" är vanligare. Den första benämningen härrör från den tid då kommunens samlade grovavfall tippades direkt i Kyrkviken. På så vis utvidgades Furunäset ganska automatiskt. Den andra benämningen är av senare datum och kommer sig av den skjulbebyggelse som växte upp efterhand. Plåtskjul och träskjul om vartannat. Alla med sin alldeles egna arkitektur. Tomtmarken fick långt senare kvartersnamnet "Kranen".


Tidigt överlade styrelsen om behovet av ett större båtskjul. Till att börja med handlade det om kommunalt tillstånd. Senare blev det en ekonomisk fråga. Hela området omgärdades av ett taggtrådsförsett staket. Här hade Arvikas motorbåtsägare, och även segelbåtsägare, sin vinteruppläggning från 1927 till 31 juli 1999. Under årens lopp flyttades platsen av och till, fast var i stort sett belägen inom samma område. Avtalet med kommunen gällde hela tiden ett år i taget och klubben har varit permanent uppsagd från arrendet sedan det först upprättades.


Under en tidig period talades om "Palmvikssågen" som lämplig uppläggningsplats. Det måste ha varit ungefär där Stjärnhallen, Konsum, Statoil och Färgtema ligger idag. Ett segelbåtsupplag fanns också en längre tid vid "Grepen". Det var långt innan fyllnadsmassor förenade fastlandet med Solbergsholmen. "Lushagen" var ytterligare en uppläggningsplats, mest för segelbåtar. Den låg bakom hamnskjulen där "Olssons Brygga" nu finns. Där fanns f.ö. också en kran, som borde ha fått stå kvar som ett minnesmärke. Men den skars ner och skrotades i något slags rivningsiver för några decennier sedan. Det var en fantastisk kran med ett kugghjulsförsett växelverk, som gjorde kranen överraskande lättmanövrerad med enbart handkraft. Kranen elektrifierades så småningom. Idag skulle den verkligen ha prytt sin plats i Arvikas moderniserade hamn. Kranen, som kulturminnesmärke, blev överhuvudtaget inte diskuterad offentligt. Hade den fått samma uppmärksamhet som hamnmagasinen, där Volvodirektören Göran Bergdahl var drivande, så hade kranen antagligen stått kvar på sin plats.


Hamnmagasinen blev föremål för folkomröstning och Arvikas invånare bestämde att skjulen skulle renoveras till ursprungsskick. Det blev startsignalen för en allmän sanering och upprustning av hamnområdet, varav avvecklingen av AM:s båtuppläggningsplats var en del. Under de sista decennierna före nedläggningen av "Tippen", hade de stora motorbåtarna och segelbåtarna sin vinteruppläggning vid Solbergsholmen.


Redan 1969 fanns nya planer på att flytta vinteruppläggningen från "Tippen". Tomtarrendet förnyades årligen och tanken på ett småbåtsområde vid Solbergsholmen, inklusive hamn, växte sig allt starkare. Inte minst inom kommunen. 1974 fanns stora planer i den kommunala ekonomiska långtidsplaneringen (KELP). I den ingick nämligen en satsning på fabulösa 950.000 kronor på upprustning av uppläggningsplatser och förtöjningsplatser.


Planeringsingenjör Bengt Andersson uttalade sig i Arvika Nyheter den 29 mars och sa: "Som det ser ut för dagen pekar allt på att seglarna får sin högborg vid "Grepen" och motorbåtsfolket får med 90 procents säkerhet stanna på sin ordinarie nuvarande plats i hamnen." Klubbens ordförande Karl Olof Zetterström uttalade sig också: "När vi får ett definitivt klartecken ska vi snygga till och rusta upp området." Tjugofem år senare, efter uppsnyggning och upprustning, beslöts alltså om rivning av området. Då hade kommunen kommit överens med båda båtklubbarna om övertagande av bryggplatser och skötsel av småbåtshamnarna. Arvika Småbåtshamnar AB bildades med klubbarna som hälftenägare.


Den förste hamnfogden blev Harry Norbäck. Avvecklingen av "Tippen" gick inte smärtfritt. Det uppstod diskussion om i vilken grad klubbens medlemmar verkligen deltagit i beslutet att riva området. I det längsta stretades det emot och en förening - "Båthusföreningen" - bildades för att, om inte annat, fördröja avhysningen. Ett allmänt medlemsmöte i Folkets Hus fick stor uppslutning. Styrelsen i hamnbolaget, med representanter för ägarna AM och ASS, hade att försvara uppgörelsen med kommunen. Mötet beslöt att översända en skrivelse till kommunen, författad av Lennart Broström och senare redigerad tillsammans med hamnbolagets talesman Allan Odefjord, där det bland annat krävdes att uppställningsplatser under tak skulle ordnas på Solbergsholmen innan träbåtsägarna tvingades iväg från "Tippen". Men redan 1 augusti 1999 fanns grävskoporna på plats, tillsammans med ett gäng snyltare, som fått för sig att det var "fri norp" bland bråten. Verktyg, båtvagnar och annat användbart försvann snabbt. Senare har kulturella experter beklagat rivningen.


Båthusen anses numera, av en del, ha haft ett kulturellt värde. Andra såg området som en förfallen slum och skam. En uppfattning som kommunen delade. Men mer än en tår fälldes när området jämnades med marken. En annan sak är förstås att Räddningstjänsten varit i stort sett maktlös om en brand skulle ha brutit ut på området. Att en sådan inte inträffade är väl mer ett under, än ett resultat av skjulägarnas förmenta försiktighet. Vid det här laget hade klubben fått upp ögonen för de verkliga kostnaderna för upplagsplatsen. Intäkterna var ca 5.000 kronor per år, medan utgifterna gick på ungefär 15.000 kronor.


Det var i huvudsak kostnaderna för elektricitet och sophantering som rusat iväg. Efter att detta uppdagats beslöt klubben om en extra utdebitering på 300 kronor per upplagd båt på området. Under alla år var det ganska god ordning på området. Inte minst inuti båtskjulen. Ett av dessa skjul var vinterbonat, utrustat med minikök och kyl, samt elpaneler för uppvärmning. Allt på gjuten platta. På utsidan liknade det emellertid alla andra. Över etthundra numrerade skjul fanns på området. För många medlemmar blev "Tippen" ett andra hem. Varje ledig tid spenderades där. Då och då ordnades knytkalas vid långbord. En och annan hade utrustat sitt skjul med kojplats för eftermiddagsvila, ja det förekom att någon sov över på "Tippen" då och då. Slipkommitténs ordförande var chef på vinteruppläggningen. Denne chef hade som mest att göra under vår och höst och var utrustad med diktatoriska befogenheter. En av de "hetaste" slipcheferna, på senare år, var Harry Johansson, även kallad "Frille". Han ägnade en stor del av sin lediga tid åt "Tippen" och dess skötsel. Av många yngre medlemmar sågs han mer som polis på området. Trots allt gnäll på "Frille" (och trots hans heta humör) så bör klubbmedlemmarna, med litet eftertanke, inse att "Frilles" engagemang sparade många sköna slantar åt motorbåtsklubben och dess medlemmar. Som morrande vakthund avhöll han säkerligen också en hel del, något oärliga utomstående, från att gå in på området för att leta "fria nyttigheter".


Arvika Kommun överlät alltså i början av 1990-talet småbåtshamnen vid Solbergsholmen till Arvika Segelsällskap och Arvika Motorbåtsklubb, som vardera hälftenägare. Klubbarna bildade Arvika Småbåtshamnar AB och företaget driver såväl bryggplatsuthyrning som uthyrning av uppläggningsplatser vid Solbergsholmen och bryggplatser i Kattviken. I samband med avvecklingen av "Tippen" medverkade kommunen till att fem båthus uppfördes på området med hjälp av arbetsmarknadsmedel. Det blev ett vittomtalat projekt.


Båtägarna hade nöjt sig med, i stort sett, tak över huvudet. Stadsarkitekten hade en annan syn på saken. Båthusen uppfördes med en grundläggning som väl svarar mot krav i jordbävningsriskabla områden och försågs med tegeltak och dropprännor. Allan Odefjord, som var en av initiativtagarna till Arvika Småbåtshamnar AB, åtog sig administrationen av bygget. Slutnotan blev i runda tal fyrahundratusen kronor per hus! Arvika Småbåtshamnar AB tackade och tog emot.


I detaljplanen över området finns utrymme reserverat för ytterligare hus och planen föreskriver att dessa i så fall ska byggas i samma stil som de fem första husen. En större hall är därmed otänkbar. Den skulle kosta mångmiljonbelopp. Alternativet är en detaljplaneändring, som medger ett mera praktiskt och ekonomiskt försvarbart hallbygge. När de fem första exklusiva båthusen var klara, föreslog Odefjord att hamnbolaget skulle låna till ytterligare fyra hus. En god del byggmaterial fanns och grunderna var redan lagda. Fyrahundratusen kronor skulle räcka, ansåg förslagsställaren. Bolagets styrelse ansåg emellertid att en lånefinansiering skulle bli för betungande för bolaget. Därmed lämnade Odefjord, något upprörd, uppdraget och övriga engagemang.


Visserligen blev det hög kvalitet på de nya båthusen, men dessa fem hus hyser bara ett tiotal båtar. AM:s dåvarande ordförande, Roger Johannessen, hade ett helt annat förslag. Han ville gjuta en betongplatta, femtiotvå meter lång och tjugo meter bred, och bygga ett stort plåtskjul, på över ettusen kvadratmeter, med god takhöjd, för att skapa plats för så många båtar som möjligt inomhus. Men Johannessens förslag hamnade i papperskorgen och de fem, ovan omtalade, arkitektritade båthusen byggdes.


Hamnbolagets styrelse leds av Sverker Sjöberg, en industriman med mjuk framtoning. Men, trots detta, utrustad med ganska hårda nypor och i ekonomiska frågor en mycket försiktig general. Varje investering ska vara finansierad före beslut. Så länge den ordningen får råda, kan båtägarna känna trygghet för sin hamn. Såväl hamnen som upplaget börjar emellertid bli trånga. Under 2002 fanns 337 uthyrda bryggplatser och ett trettiotal båtägare stod i kö för plats. Upplagsplatserna är i stort sett fyllda och bara ett fåtal ytterligare båtar ryms. Arvika Kommun har skissat på en utbyggnad österut, med en pir som vågbrytare. Men eftersom tillgången på sprängsten och annat fyllnadsmaterial nu för tiden är mycket begränsad, lär det dröja många år innan ännu en hamn kan börja ta form. Tillsvidare lär hamnbolaget få söka provisoriska lösningar.