10. Tävlingar

 

Redan första året som klubben var verksam, 1925, anordnades hastighetstävlingar för motorbåtar på Kyrkviken. I hamnen låg ett stort antal passagerar- och lastfartyg och dessa var givetvis skrudade i färgrika flaggspel. Staden var också med på noterna och hade satt upp flaggstänger i hamnen. En blåsorkester hjälpte till att dra publik. Och publiken kom.
Kassaredovisningen från tävlingen visade ett plus på inte mindre än kr 265:15 och då var entréavgiften 25 öre... Sex starka polismän såg till att entréavgiften vederbörligen erlades. Det var inte så att poliserna på något vis var kassörer. Nej de hade uppgiften att se till att "snyltare" ej tog sig genom avspärrningarna. Efter premiärtävlingen följde en rad motorbåtstävlingar genom åren.

 

Det blev till ett livligt tävlingsutbyte med klubbarna runt Vänern och varje tävling avslutades med prisutdelning i Stadshotellets trädgård, vilken var en fantastisk oas i Arvikas centrum ända in i 1960-talet. Av protokoll från den 20 augusti 1928, framgår att styrelsen beslöt anordna en hastighetstävling "efter Professor Ljungbergs grafiska formel."

 

Tävlingen kördes lördagen den 26 augusti och båtarna delades in i tre klasser beroende på storlek. De små båtarnas bana gick från Hamnen till Yttre Sundsgrund och åter, de mellanstora båtarnas bana gick från Hamnen till flaggpiren vid Skagern och de större båtarna färdades från Hamnen till Koppsängsgrundet och åter. Professorns formel var emellertid något komplicerad och därför dröjde det innan en fullständig prislista kunde presenteras ac tävlingsledningen. Tre dagar efter tävlingen sammanträdde styrelsen på nytt. Den skulle då behandla vissa regelbrott som ägt rum under tävlingen.

 

"Herr Strandberg hade nämligen ej ställt sig tävlingsledningen till efterrättelse, vidare hade herr Åberg lämpat iland saker som voro med vid vägningen af Båten, samt Gösta Lund hade ej kört rätt i mål." Samtliga diskvalificerades, men "Herr Fridlund (som inte var närvarande) hade anmält reservation."

 

Efterhand blev tävlingsverksamheten uttunnad och fick mera drag av klubbtävlingar, än av publika tillställningar. Klubbhuset Blåsut blev en naturlig startplats och tävlingarna avgjordes ute på Glafsfjordens krabba vatten. Populärast blev klubbens nattorienteringar, som varje år samlade ett stort antal tävlande. Under krigsåren och åren närmast därefter hade motorbåtsägarna problem. Det var nämligen bensinransonering. Ransoneringen hindrade effektivt tävlingsverksamheten och båtklubbarna runt om i landet hade svårt att få besked från ansvarigt myndighetshåll. Så sent som våren 1949 fortsatte neddragningarna av bensintilldelningen. 4 hkr motor gav 30 liter bensin, 5 hkr gav 65 liter, 6 hkr gav 125 liter osv. Över 25 hkr blev tilldelningen 260 liter bensin. Alla kvantiteter räknat per säsong.

 

I klubbens tidiga år fanns A.E. Edman som medlem. Han var fanjunkare. Från gamla styrelseprotokoll är värt att notera hur fanjunkaren Edman bemöttes med en viss vördnad. Till skillnad från herr Gustafsson, herr Johansson eller herr Nordell, vilka givetvis också skulle kunna ha titulerats efter sina respektive yrken, skrevs för det mesta herr fanjunkaren Edman!

 

Nåväl. Fanjunkare Edman blev med tiden prisdonator. Han skänkte ett vandringspris, som skulle erövras fem (!) gånger för att vinnas för alltid. Både de tävlande och Edman själv trodde att detta skulle bli en evigt vandrande pokal. Men så blev det inte. Helmer Johansson (ordf. 1948-1958) kunde efter 16 år räkna in sin femte seger! "Vandringspris i hamn" blev rubriken i lokalpressen. Den ståtliga pokalen slutade sin vandring under något av de första åren på 1960-talet. Vid det laget hade fanjunkare A.E. Edman också slutat sin vandring. Edman fick alltså inte uppleva att den, i tanken, evigt vandrande pokalen för alltid hemförts av Helmer Johansson. A.E. Edman var länge klubbens äldste medlem och var född 20 oktober 1867.

 

Prispokaler har inte varit någon bristvara i AM. Sålunda hade klubben redan 1962 en ny ståtlig pokal uppsatt som vandringspris. Enligt Arvika Nyheter 2 april 1962 mottog klubben "en förnämlig vandringspokal av en givare som vill vara anonym." Genom åren har en mängd priser, erövrade av medlemmar, skänkts av deras efterlevande till klubben, som nu förvaltar en ansenlig pokalsamling. Tävlingsverksamheten fortsatte att tunnas ut. På 1980-talet upphörde den. Orsaken var i första hand bristande intresse från båtägarna, men också nya tekniska hjälpmedel som ersatte det personliga navigationskunnandet med knapptryckningar och elektronisk display. Under senare år har tävlingstankarna återkommit, men några utvecklade idéer har inte omsatts till praktisk handling.