12. En grannfejd

 

Ända sedan Arvika Motorbåtsklubb, 1929, köpte Blåsut av änkefru Rudström, har fastigheten använts av klubbmedlemmarna för rekreation, klubbverksamhet och fester. Under många år var sjövägen enda möjligheten att nå Blåsut. Någon vägförbindelse på land fanns inte. Hela området består av en udde, med sundet på östra sidan och en vik av Glafsfjorden på den västra. En väg byggdes så småningom ( ungefär 1965) och klubbhuset blev tillgängligt även med bil.
Med tiden har en del sommarstugebebyggelse uppförts och på senare år även hus för permanentboende. Under alla år har AM haft det allra bästa förhållande till grannarna. Utom till en granne.

 

Eftersom källorna, till vad som kan läsas i det följande, är allmänna offentliga handlingar, är även grannens identitet offentlig. Vi avhåller oss i denna skrift från att namnge familjen, av hänsyn till den personliga integriteten. Den som, av någon anledning, själv vill stilla sin nyfikenhet, kan söka i kommunala diarier och arkiv.

 

På Blåsut har det under en lång tid funnits en dansbana, som använts vid allehanda festligheter. Med tiden förföll dansbanan och slutligen revs den, med undantag av scenen och den västra gaveln. Klubbens medlemmar beslöt i slutet av 1980-talet att dansbanan skulle återuppbyggas. Den här gången med tak, för att skydda dansgolvet bättre. Dessutom skulle ju en dansbana med tak kunna användas för större sällskap vid dukade bord. Klubbstugans storlek begränsar antalet deltagare till ett femtiotal. På dansbanan skulle dubbelt så många få plats.

 

Ola By och Yngve Perlström var drivande i dansbanebygget. De lade ner ett stort arbete och hade god hjälp av många klubbmedlemmar. 1991 var bygget klart och då var det också klart för drabbning. Någonting, ingen vet riktigt vad, hade hänt. Grannen överklagade bygglovet för dansbanan, anmärkte på närheten till ett påstått gravröse och krävde åtgärder från kommun och Länsstyrelsen, för att hindra frekvent användning av klubbegendomen för sammankomster och fester. Av de offentliga dokumenten, och av klubbens bevarande anteckningar, framgår att konflikten engagerat kommunala myndigheter och länsmyndigheter oavbrutet sedan 1991. Klubben har envist hävdat medlemmarnas rätt att nyttja egendomen som vilken annan privat egendom som helst. Grannen har gjort vad han förmått för att framställa klubbegendomen som en ren festplats. Därtill i kommersiellt syfte.

 

Landsantikvarie Anders Hillgren blev inkopplad. Gravröset skymdes av dansbanans veranda och tak. En utredning företogs av det runmärkta röset. Länsstyrelsens kulturexperter kom fram till att gravröset emanerar från bronsåldern och att verandataket samt verandans räcke, i sin dåvarande utformning, var ägnade att skymma gravröset. Därför föreskrevs att verandataket, inklusive takstolar, skulle monteras ner. Räcket skulle utföras luftigt för att tillgodose kravet på insyn mot graven. Verandataket monterades sålunda ner och räcket byggdes om. De väggfasta utemöblerna på verandan förstördes ganska snabbt av väder och vind och efter en renovering i slutet av 90-talet beslöt styrelsen att sätta upp ett regnskydd över möblerna. I stort sett omedelbart anmälde grannen till kommunen "att klubben byggt tak över verandan". Den som läser igenom samtliga handlingar i detta ärende, slås av tanken att övervakning av Arvika Motorbåtsklubbs klubbegendom, och vad som där föregår, måste vara det allt överskuggande intresset här i livet för grannfamiljen.

 

I dokumenten finner man att, i stort sett, varje sammankomst är väl dokumenterad av grannen. T.ex hur många bilar som funnits på parkeringen, om deltagarna anlänt till Blåsut med cykel eller buss. Om bussen varit stor eller liten. Om deltagarna i sammankomsten vistats på dansbanan eller i klubbhuset och om dörrarna till huset i så fall varit öppna. I offentliga kommunala allmänna handlingar kan man alltså läsa när en sammankomst hållits på Blåsut mellan åren 1991 och 2002. Det är möjligt att grannens utgångspunkt, för sin kritik, bottnar i midsommarfesterna på Blåsut under 1970- och 1980-talen och i början av 1990-talet. Det är sant att det var stora publika arrangemang och det är också sant att egendomen saknade tillräckliga sanitära anordningar för dessa fester. Och det är dessutom sant att inträdesbiljetten vid några tillfällen också var medlemskort i klubben. 1994 anser grannen att olägenheterna är så stora, att ersättningsanspråk för värdeminskning på familjens fastighet kan aktualiseras! (Dnr 93.MH0332.449)

 

Konflikten mellan grannen och klubben fortsatte under hela 1990-talet, trots att klubben ändrat utlåningsregler, upphört med offentliga tillställningar, utom t.ex. kulturella evenemang som JözzeJassen och inskränkt användningen av dansbanan och klubbhus till enbart medlemmarnas nyttjande. I samband med dessa inskränkningar har klubbens ekonomi givetvis påverkats negativt. Under de år som offentliga arrangemang ägde rum, gav intäkterna möjlighet att finansiera underhåll och drift av Blåsut.

 

Enbart tack vare avvecklingen av den dyrbara upplagsplatsen vid "Tippen", har ekonomin kunnat stabiliseras. Det är värt att påpeka att övriga grannar i området haft marginella anmärkningar på klubben, eller inga alls. I den mån olägenheter har uppstått, så har klubbens styrelse alltid försökt rätta till dessa. Klubben sätter stort värde på grannsämjan och allmänheten i Västra Sund och annorstädes har alltid tillträde till området, för bad, solbad och rekreation, utan att klubben därför begär någon motprestation. Sett från klubbens synpunkt är konflikten med den klagande grannen därför djupt olycklig. Så sent som 2002 begärde grannen skärpta sanktioner mot klubben, med hänvisning till störande verksamhet. Under året nyttjades egendomen huvudsakligen av klubbmedlemmar, för normala medlemsaktiviteter och högtidsdagar som bröllop och födelsedagar. Under hela denna långa tid har klubben envetet arbetat för att förhållandet till familjen ska vara gott. Men i samband med klagomålen 2002 uttalade klubbstyrelsen i sitt yttrande till kommunen, att klubben numera anser att det inte längre är fråga om annat än rena trakasserier. Möjligen med syftet att förmå klubben att sälja fastigheten. Någon annan förklaring finns inte, såvida det inte rör sig om en regelrätt "rättshaverist"!

 

Den som läser Arvika Motorbåtsklubbs protokollssamling från tidigt 30-tal till idag, inser att dagens festligheter på Blåsut är, i stort sett, obetydliga jämförelsevis! I samband med att kommunen behandlade klagomålen, 2002, yttrade sig ett flertal andra grannar i ärendet och gav klubben ett hundraprocentigt stöd. De tyckte, samtliga, att klubben sköter egendomen på ett utmärkt sätt och att klubben är generös som låter allmänheten få nästan obegränsat tillträde. Dessutom anförde övriga grannar att medlemmarnas fester, med musik och sång, inte alls är störande - tvärtom.