5. Kattviken


En av landets vackraste båthamnar finns i Arvika. Kattviken, som är en del av Stadsparken och tidigt blev en väl skyddande småbåtshamn, medan Arvika Segelsällskaps medlemmar fick lov att förtöja för boj eller ankare utanför hamnpiren, där restaurangen Olssons Brygga nu är belägen.
Gustaf Fröding har f.ö. skrivit en minst sagt tårdrypande berättelse om Kattvikens tidiga ändamål. Berättelsen fanns återgiven som kåseri i Karlstads-Tidningen, under signaturen Aug. Kalson, och ingick i en av skaldens kritiska och satiriska kåserier om Arvika.

 

Fröding kallade Kattviken "Katthavet". Där kunde man dagligen skåda bittert klagande mödrar, ivrigt sökande efter sina mördade avkommor. Det var alltså Fröding som lanserade teorin, att Kattviken var en dumpningsplats för oönskade kattungar. Åtminstone var han först med att ge publicitet åt ryktet, att Kattviken fått sitt namn av den påstådda sedvänjan att dränka kattungar i bassängen. Vid den tiden, på 1890-talet, fanns förstås inga motorbåtar. Längs strandkanterna låg istället en och annan roddbåt och eka uppdragen.

 

Stadsparken var ännu inte anlagd. Den tidens "stadspark" fanns istället vid varmbadhuset vid Palmviken. Kattviken är inte längre den idealiska småbåtshamn som den en gång varit. Snart sagt alla småbåtsägare vill flytta sina båtar därifrån. Orsaken är att fåglarna, framförallt måsar, förorenar båtarna oupphörligt. Varje liten sjötur måste föregås av grundlig rengöring av däck och kapell. För att inte tala om de båtägare som har helt öppna båtar.

 

I takt med att båtägarna sagt upp sina båtplatser i Kattviken, har Hamnbolaget flyttat flytbryggorna till Solbergsholmen. Nu återstår blott ett femtiotal platser, kring en brygga som placerats mitt i Kattviken. Förr i tiden fanns båtarna förtöjda dels vid den östra kajkanten, dels vid bryggor vid den västra kanten. Mellan dessa förtöjningsplatser fanns utlagt en brygga mitt emellan. Småbåtshamnen utgjorde på den tiden ett mycket vackert inslag i Arvikas stadsbild. Att kommunens styrande inte har medverkat till att bevara denna del av Stadsparkens miljö, är minst sagt förvånande.

 

I Arvika Nyheter den 30 juni 1967 intervjuades klubbens ordförande Oscar Axmo, med anledning av att Drätselkammaren höjt båtavgifterna i Kattviken. Han var mycket missbelåten med "det sätt varpå myndigheterna sköter sina åligganden gentemot båtägarna". Bland annat kritiserade Axmo stadens turistservice. Gästbryggan hade nämligen skrotats och inte ersatts med en ny. I sammanhanget fördes också den nya småbåtshamnen på tal. "Nog tycker jag att Kattviken mister en hel del av sin charm, om det inte finns några båtar i den".

 

Båtägarna hade också stora problem med skadegörelse och stölder ur båtarna i Kattviken. Bland annat av dessa orsaker ansåg AM att kommunen borde använda en del av inkomsterna från bryggplatsavgifterna till förbättrande skydd. Belysning var ett sådant. 1967 avsände klubben en skrivelse till Drätselkammaren med begäran om belysning. Två år senare hade frågan inte kommit längre än till bordläggning i Drätselkammaren. "Staden får in 8.000 kronor per år i avgifter från båtägarna vid Kattviken, men man gör ingenting för att förbättra förhållandet på vare sig det ena eller andra förhållandet", sa Bengt Samuelsson, klubbens sekreterare, enligt en artikel i Nya Wermlandstidningen i april 1969.

 

Men vid den här tiden fanns också andra hot mot Kattviken. I ett arkitektförslag skulle Järnvägsgatan förlängas rakt över Kattviken för att kopplas samman med Styckåsvägen i höjd med Tingshuset. Därmed skulle den unika miljön förstöras. Båtfolket behövde i stort sett inte blanda sig i den offentliga debatt som uppstod. Allmänheten rasade mot förslaget. En del tyckte att det var storstadsfasoner. I Arvika behövdes sannerligen inga trafikleder. I en enkät i lokalpressen uttalade sig Einar Olsson, medlem och styrelseledamot i klubben. "Den planerade trafikleden genom Arvika kan de dra var som helst, men inte över Kattviken. Den vill vi ha kvar! Småbåtshamnen är ett vackert inslag i Arvika, som inte får förstöras.", sa Einar Olsson, som dessutom tyckte att gamla hus borde renoveras istället för att rivas. Av trafikledsförslaget blev lyckligtvis ingenting. Lagom till klubbens 50-årsjubileum, 1974, hade kommunen renoverat Kattvikens brygganläggningar.

 

Det var en välkommen födelsedagspresent. Bengt Samuelsson, som var jubelgeneral kommenterade i Arvika Nyheter den 14 augusti: "Det var den bästa present vi kunde tänka oss. Nu är det klass på vår hamn. De nya bryggorna är fina. Nu trivs vi". I samma artikel kan man skönja att verksamheten i Arvika Motorbåtsklubb gått på sparlåga ett tag. Men en generationsväxling var uppenbarligen på gång. "Klubben har fått nytt liv igen. De unga håller på att ta över", sa Bengt Samuelsson.

 

Trettio år senare kan bara konstateras att Kattviken snart tjänat ut som småbåtshamn. Det är många esteter som sörjer den stadsbild som är på väg att försvinna. Men båtägarna har inte längre ork och tålamod nog, att se hur deras flytetyg ideligen smutsas ner av i första hand måsar, som dagligen vegeterar på andmaten i Ankdammen. Men det är inte bara måsplågan som irriterar. Regleringen av Glafsfjorden för ibland med sig så låg vattenföring, att propellrarna gräver i den dyiga bottnen och riskerar skada värmepumpsledningarna som passerar ut genom "katthålet". Andra gånger är vattenståndet så högt, att båtarna inte tar sig ut i Kyrkviken genom samma hål.

 

När motorbåtarna har lämnat Kattviken och bryggorna tagits bort, återstår att se vad kommunen tänker göra. Varför inte en jättestor, belyst, fontän?